Halloj allesammans.

Älskling sover och Dizzie med, själv tänkte jag va vaken ett tag till och bara njuta av lugnet och min musik såklart! Bloggar det gör jag bäst i min ensamhet och inte med sällskap, mitt största exempel är älskling som ofta sitter brevid och suger in varje ord i största hugg när jag skriver. Men han är söt han, mitt hjärta.

Ibland eller som nu, när man för en gångs skull är ensam så kan jag inte hjälpa att tänka på en massa som varit. Det är liksom i min ensamhet som allt sånt kommer igång, därför hatar jag att vara själv. Likadant när jag ska sova och älskling redan somnat, då ligger jag där och tänker å tänker. På allt och ingenting, allt mellan himmel och jord. Kan ta timmar innan jag somnar, tankarna liksom gnager sig fast och vägrar låta mig få glömma dom under några timmars sömn.

Något jag inte kan förstå är hur tiden kan gå så ofantligt fort, i slutet av mars var det tre år sedan våldtäksförsöket. Har inte skrivit något om det, har inte orkat. Har försökt glömma, men ska jag vara ärlig så tror jag att det är omöjligt. Med tanke på att varje gång vid den här årstiden så blir dessa minnen allt mer starka. Drömmarna kommer, tankarna, det där onda och ibland tårarna. Det här är helt enkelt en väldigt känslig del av året, med hemska minnen. Tror inte riktigt jag bearbetat det hela, men frågan är: hur fan gör man det? Hur? För ingen metod kommer ju någonsin lyckas att få mig att glömma det hela, eller hur? Jag kommer ju alltid få leva med det, alltid...

Det är sorgligt hur en människa som man inte ens känner kan sätta såna spår i ens inre, förstöra så mycket.
Jag kommer ihåg hur jag inte hade ork till att göra något, hur jag inte kunde somna om nätterna. Jag kommer ihåg hur jag om och om igen vaknade upp i panik utav mina egna skrik, jag kommer ihåg hur aptiten försvann. Jag kommer ihåg hur rädd jag var för att gå ut, jag kommer ihåg hur min bild av män plötsligt förändrades. Jag kommer ihåg alla dessa tårar, jag kommer ihåg smärtan du gav mig. Jag kommer ihåg ditt hånflin, ja, jag kommer ihåg exakt allt av den kvällen och av mannen som förstörde en stor del av mitt liv, av mitt inre.

Det roliga är att när en sån här sak händer en så blir plötsligt alla ens "bästa vän" och alla ska finnas där för en. Jag kommer ihåg hur falskt allting var, hur genomskinlig allt var. Jag hade mina vänner som fanns där innan - de som alltid funnits där för mig. Jag hade min familj och de som står mig nära. Det var dom som gjorde skillnad, de var dom som stöttade mig och det tackar jag dom av hela mitt hjärta för. Men jag kommer aldrig glömma hur påfrestande det var när såna jag knappt kände började beteè sig som om vi känt varandra hela livet, vissa falskare än andra.

Den jag har att tacka mest är min älskade hund Dizzie, utan henne hade jag inte klarat mig. Hon kom, hon vaktade, hon fanns där vid min sida. Hon gjorde det finaste någon nånsin gjort för mig - hon räddade mig. Hon är och förblir min hjälte - mitt allt! Dizzie mamma älskar dig mest av allt på denna jord ♥

 

 

Mitt allt genom vått & tort - då som nu.

Det är mest det här som kommer upp i min ensamhet, det här och hundra andra tankar. Varför är det så att det är de minnen som vi helst vill glömma som aldrig försvinner? Som alltid dyker upp och vägrar släppa taget? Varför?

Här har ni en dikt jag skrev för tre år sen...