FAN VA BESVIKEN JAG ÄR!



Mycket har hänt sen vi hördes sist, både tråkiga och lite roligare saker. Men mest tråkiga! Den här dagen har varit hemskt, riktigt jävla hemsk! Jag kan inte förklara hur jag känner mig just nu, men det är en blandning mellan chock, ledsamhet och ilska, riktig jävla ilska! Dagen började med att jag fick reda på en sak, något jag aldrig trodde denna människa skulle kunna göra (å nej, det är inte Mario som har gjort nått - observera det!). Något som nog ingen trodde att denna människa var kapabel till att göra, särskilt inte hennes föräldrar och familj. Men dom och alla andra måste ha misstagit sig, speciellt när vi trodde att du va den där "fina flickan" som ALDRIG gjorde något fel.

Inte nog med det så fick vi spendera x-många timmar med Gucci hos vetrinären, dock gick det bra med honom - med det andra är det värre!

En fråga, hur fan kan man?! Hur kan man förstöra så mycket? Det är inte bara för en människa, utan för fler. Sen att det drabbar en liten mest, nej men det tänker man tydligen inte på! Människor är onda, riktigt jävla onda! No doubt about it! Visst, ingen männsika kan styra över sina känslor. Men alla kan och har förmågan till att på nått sätt kontrollera sina känslor innan de går överstyr. Varenda människa har förmågan till att tala sanning, till att förklara hur man känner. Man bedrar inte människor, man ljuger inte och man går fan inte och gör så som just DU har gjort! Det är inte okej, det är det värsta man kan göra i ett förhållande! Inte nog med det, du har inte bara förstört din familj, utan även en annan familj. Hur fan tänker man då? Å nu då? Vad händer nu då? En sak är ju säker, du va en av oss - en i familjen. Men du försvann lika fort som jag fick reda på det där, du sjönk så otroligt mycket i mina ögon och även i andras. Jag hoppas att det var värt det, att förlora så pass många som faktiskt brytt sig om dig på riktigt! För det du förstört är något som aldrig går att reparera, jag och min familj kommer alltid känna avsky gentemot det du gjort. Det är hårda ord jag skriver just nu, riktigt hårda ord. Men det är ord jag står för! För jag kan stå för vad jag säger och vad jag gör/gjort, till skillnad från vissa andra - å ja, jag syftar på dig!!!

En familj bryr sig om och tänker på hur dom som står en nära känner och mår, man bryr sig om dom man älskar och man tar hand om dom på bästa sätt. Jag mår skit för att en som står mig nära mår skit, det är så en normal människa mår när en som står en så pass nära far illa. Jag vill gråta när jag ser den personen fälla tårar för just det DU gjort, jag vill langa en fet rakt i ansiktet på dig bara för att jag får se den smärtan du gett den personen, och den smärtan som en annan person snart kommer få känna! För det är så man reagerar när man älskar en männsika så pass mycket och ännu mer när denna människa fått sitt hjärta stulet och även sin familj. Därför förstår jag inte hur du kan leva med dig själv när du sårat några som stått dig närmast, jag förstår inte hur du ska kunna se dig själv i spegeln varje dag. Jag bara förstår inte...

Jag hoppas du tar in dom orden jag skrivit och jag hoppas verkligen att du lär dig av dina misstag så att ingen annan slipper gå igenom det du fått visa människor att gå igenom just nu.

"Som man bäddar får man ligga"


Suck!



Det borde vara olagligt att få vara så här sjuk! Ja för jag mår verkligen skit! Halsen är helt svullen, jag har svårt att andas, hostar och snorar i 180. Feber har jag säkert också, bara det att termometern funkar inte så kan inte veta helt säkert. Hoppas de inte är svinis eller lunginflammation som jag har gått å dragit på mig nu! Hela helgen blir till att spendera hemma, liggandes i soffan. Kul, verkligen! Hej då alla roliga "helgsplaner" och hej alla tråkiga tvprogram!


I'm not feeling well!



Jag vet inte om ni ser det på bilden, men jag mår fanemig inge bra alls! Näsan rinner, halsen gör ont och kroppen värker. Tror jag börjar känna av lite feber också, whatafuck! Jag kan ju inte bli sjuk nu! Till helgen har jag ju så mycket inplanerat, det är Erotikmässan, New Moon och så ska vi ju fira Marios morbror. Jag kan inte tillåta mig själv till att bli sjuk nu, det går bara inte! Håll tummarna för mig att det går över imorgon och att det bara är en "endagsförteélse! För sjuk är det sista jag vill bli! Ska i alla fall krypa ner i sängen nu och be älskling om en massage, sen om jag får en eller inte är en annan femma?


Jäkla skit också!



Pratade precis med älskling i telefon, han är å hämtar den nya datan nu. Bara det är idioterna där borta hade bara trådlösa routers! It makes me pissed of! För ni vet vell alla vad en router är? En sån som gör att flera datorer kan vara kopplade till internet och inte bara en. Måtte han hitta en nånstans! För annars kommer det sluta med att han "måste" ha internet sladden hela kvällen å jag kommer förruttna i soffan som föresten har blivit min nya bästa vän men samtidigt min värsta fiende. Jag älskar och hatar den där soffan på en å samma gång! Wierdo, I know! Nu ska jag prova ringa han igen!


Whatafuck?

Herregud, det är ju nå fel på mig! På nå konstigt sätt har jag blivit så otroligt känslig, börjar ju böla så fort det framkommer nå känslosamt på tv:n. Oavsett om det är lyckligt eller sorgligt så kan jag helt enkelt inte hindra tårarna. Jag börjar bli en riktig tunnis, det är ju en sak som är säker i alla fall. Inte kunde jag sova heller, fastnade på tv:n då dom visade förlossningskliniken. Så nu är jag istället helt svart runt ögonen och en aning fundersam. Jag brukar ju inte vara så här! Det är liksom mammi som brukar vara så, inte jag! Men men, ett tecken på att man börjar växa upp på riktigt kanske? Eh, fan vet jag. De ända jag vet är att det inte är jag å sitta å böla som en liten snorunge för ingenting!


Jag har insett hur "bloggberoende" jag faktiskt är.

Som ni kanske vet så var det ju ett datafel igårkväll, vilket ledde till att de flesta sidorna som slutar med .se inte fungerade korrekt. Detta resulterade alltså i att jag varken kunde komma in på blogg.se eller spana runt på bloggar som slutar med blogg.se. Jag blev så gott som tokig, no kidding about it! Försökte förgäves få det att funka, men utan resultat. Stängde av internet å satte på, gick in på inställningarna å kollade (fråga mig inte ens varför, för fattade inte ett skit av det ändå och har aldrig gjort). Det gick så långt att jag till och med frågade Mario om han hade "blockerat" blogg.se. Han har nämligen sagt det i skämtovägar tidigare, så jag tänkte att han kanske gjort det för att jävlas. Han skrattade bara å sa att det hade han inte gjort. Nehep! Sen imorse, vid sex tiden för att vara exakt gjorde jag ett till försök. Men med samma resultat som kvällen innan. Så där satt jag, med min kaffekopp, klockan sex på morgonen utan något som helst att göra. Fråga mig inte ens varför jag envisades med att gå upp så tidigt. Förmodligen va det för att jag skulle till arbetsförmedlingen klockan nio och visste att jag annars inte skulle komma dit? Vi säger så i alla fall! Men sen, lite senare imorse så tändes ljuset å precis innan jag skulle gå hemifrån så fungerade blogg.se! Gissa om jag vart glad? Men den glädjen varade inte länge eftersom jag insåg att jag va tvungen å springa till tåget och alltså inte hann blogga ett skit å än mindre svara på kommentarerna. Nu är jag dock glad igen, skrivsugen som in i helvete och riktigt på hugget! 


Fotbollshysteri!




Kan någon vara så vänlig å svara mig på den frågan, för jag ser inte nöjet i det överhuvudtaget. Vuxna människor som springer efter en boll? Hur logiskt låter det, hur roligt låter det? Hajjar ni, en boll?! Undra just va folk skulle tycka om de släppte ner en massa smink som vi tjejer fick springa runt å jaga för att sedan "sparka" in de i mål. Tänk er ett rött läppstift, massa svettiga tjejer och två små mål där läppstiftet skulle skjutas in i. Det hade vell varit nått va? Om inte annat så hade det varit lika töntigt som att springa efter en bolljävel. Men det är bara min åsikt, som säkerligen inte många delar med mig. Å en del blir vell iriterrade över att det faktiskt finns såna som rent ut sagt hatar fotboll! Snacka om att jag verkligen är glad över att min pojkvän inte är som resten, besatta av skiten. För då hade jag fått spatt, det är en sak som är säkert!



Jaja, som svensk medborgare blir jag vell tvungen att ägna en liten "lycka till tanke" åt Sverige.


Ambulans direkt till Sös, Anafylaktisk chock.

Nu ska jag ta å berätta för er om vad som hände mig igår kväll, för fy fan vilken jävla kväll det va! Hade precis slagit mig ner till ro, men naturgodis (som jag i vanligt fall aldrig köper), en kopp te, i mina skönaste myskläder. Hann svara på kommentarerna och skulle precis summera in hela min dag, eftersom jag haft fullt upp under hela dagen så blev det jue inge bloggande - sorry. Vad tror ni händer sen? Jo, det börjar klia å kännas konstigt i halsen. Helvete tänker jag å springer in till badrummet för att kolla, oh ja det va helt rött å knottrigt på hals å bröst. - Älskling skriker jag! Är jag svullen i ansiktet eller halsen? - Nej säger han... Okej, bra tänkte jag. Går tillbaka till datan å ska precis lägga in alla kort, när det känns som om halsen är stor som en fotboll och jag får svårt att andas. Skyndar in i badrummet igen å ser att jag börjar svälla upp på riktigt nu, så det blev ett snabbt samtal till mamma min. Som skyndade sig hit med allergi tabletter, så klart va alla kortison tabletter slut! Under de fem minuter det tar för henne å Jimmy innan det är här så har jag svullnat så mycket så man inte längre kände igen mig, jag såg ut som en tjockis som vilken sekund som helst kunde spricka. Hjärtat å pulsen gick i 180 å jag fick verkligen kämpa för att få luft. Mamma ringde efter en ambulans på en gång som kom körandes hit med både sirener å tjut! Snacka om att jag va lättad över att se dom! Sedan blev det 15 kortison tabletter, hajjar ni? 15 st! Å så fick jag en spruta intravenöst (rakt in i blodet) med adrenalin, sedan i ambulanses försates jag med en syrgasmask som innehöll ampuller av adrenalin. När vi väl kom in till SÖS hade jag lättare att andas och rösten började komma tillbaka, jag driver inte när jag säger att jag lät som jultomten själv innan! Sen blev jag kvar där för observation i några timmar, de ville se att svullnaden la sig samt att det inte kom tillbaks igen (för det kan tydligen göra det). Sen när allt hade lagt sig eller det mesta i alla fall å doktorn hade kommit förbi en sista gång så fick jag utskrivet både adrenalin sprutor, kortison tabletter och nå andra tabletter som jag ska ta så fort första symtomen dyker upp, föhoppningsvis händer det inte igen. Det jobbiga är bara att jag inte har nån som helst aning om vad som utlöser detta, men som doktorn sa så finns det miljoner olika ämnen där ute å att det kan vara svårt att hitta vad det är för nått. När de tar prover så testar de ju bara för de vanligaste... En sak är ju säker i alla fall, jag ska aldrig mer äta naturgodis! Vet ni vad som hände precis innan vi skulle gå då? Jag ber en sköterska ta ut infarten jag hade i armen, som ett långt rör som går in i blodådran. Så hon gör det, å sätter som vanligt på en kompress å tejp. När jag sen är på väg till sängen för att hämta mina grejer känner jag bara hur hela handen blir blöt, så jag kollar å vad är det om inte blod som forsar? Jo precis så jag skyndar tillbaks till henne å Mario skriker:

 - Hon blöder jätte mycket på armen! Sköterskan kommer tillbaka å säger:
- Men gud, så där ska det ju inte bli!
Jag:- Ne, men det kanske beror på att jag har en mild grad av blödarsjukan?
Hon:- Jaha, men det stod det inget om i papprena?
Jag:- Nej, jag sa liksom inte det. Det är inget jag tänker på då jag inte märker av det så ofta...
Hon:- Okej, men då är det inte så konstigt att det blöder som det gör. Men nästa gång måste du säga det, sånt är viktigt för oss att veta om.
Jag:- Okej...
Hon:- Så där då gumman, hoppas det blir bättre nu och att du slipper det här igen...

Hon fick lägga på ett tryckförband för att stoppa blödningen, hajjar ni vilken jävla otur jag har! Å jag som verkligen hatar sjukhus, så ska man till fotspecialisten imorgon också. Huea! Hur som helst så var alla där borta helt otroliga, hjälpsamma och omtänksamma.

Det var en riktig skräckupplevelse, särskilt när det inte hänt under två år nu. Stort tack till världens bästaste sambo som fanns vid min sida hela tiden och till världens bästa mamma å Jimmy som kom över så snabbt, tog hand om Dizzie och hämtade oss vid tre tiden i natt!

Mammi är ju roligast, vet ni vad hon säger när vi är på väg hem mitt i natten?
- Gumman, du kanske blev ett "sjukhusbarn" bara för att jag fick åka ambulans när jag skulle föda dig?

Haha, jag skrattade så jag fick ont i magen. Nej då mamma, jag tror nog inte att det har med det å göra :)



Aldrig i livet att jag sätter en endaste "natur" godis i munnen igen!



Ambulans personalen va helt underbara.



Älskling lämnade mig inte ensam en enda sekund.



Har har vi infarten som vägrade sluta blöda när de tog ut den, ont gjorde den också!



Fick syrgasmasken som "souvenir" från ambulandsnubben, haha... Sedan min onda arm :(


Explosion i badrummet!

Jag har ju helt glömt bort att berätta om vad som hände tidigare idag, helt jävla sjukt är vad det är. Igår när vi hade ferre så råkade nån spilla lite alkohol på vardagsrumsbordet, så självklart (som vanligt) så hamnade allt under själva glasskivan. Märkte det imorse å tog in hela skivan till badrummet för en rengöring. Nej men vad tror ni händer då? Jo när jag är klar och ska lyfta upp den så exploderar hela skiten, å nu driver jag inte! Det flög glassplitter och lite större bitar ända ut till hallen. Hela jag täcktes av glas och hela badkaret va helt plötsligt en samling för glas skärvor. Blodet rann från både händer och armar, å jag hamnade i nå jävla chocktillstånd. Stod först tyst och bara kollade inklusive skakade, sedan blev jag som jag brukar bli när sådant händer å började skrika å svära i 180! Så nu sitter man här, med skärsår som om man skulle varit nån jävla emo med självmordsinstinkter, som försökt skära upp handleder, armar och händer - pinsamt! Tur bara att ådrorna klarade sig, annars hade det bara blivit raka vägen till akuten.




Första å sista gången jag har ett sånt här bord i alla fall! Man lär sig av sina misstag hah?


For fuck sake!

Jag är iriterrad å arg! Rent utsagt förbannad på ren jävla svenska, ursäkta mitt dåliga ordval men allvarligt hur jävla puckade får vissa människor vara? Ibland blir jag bara så jävla trött på allt, exakt allt. Det rycker i kroppen på mig å jag vill bara slå på första bästa människa. Så klart skulle jag aldrig göra det, jag kan kontrollera mig själv till skillnad från vissa andra idioter.

Så vem har fått "agro Nattis" att dyka upp, jo ingen mer än min kära pojkvän. Fattar inte hur man kan störa sig så mycket på en människa när jag snart vet att jag kommer känna helt tvärtom om ett litet tag. Men just nu är jag sjukt jävla iriterrad på honom, snart kommer jag dock vara lika kär som innan vi hade det där tjaffset. Nu ska jag bara lugna ner mig å andas! Inte skrika, inte svära. Utan bara vara tyst å andas.

Ibland går man verkligen varann på nerverna!




Den som försöker tjaffsa med mig nu åker ner på nolltid!


Orättvis framtid.

När jag sitter så här i min ensamhet så dyker det alltid upp miljoner tankar i mitt huvud, den senaste tiden har alla tankar legat på vad jag kommer att göra framöver? Helt ärligt, jag har riktig panik inför framtiden. När den här månaden är slut så har jag inte längre nå arbete, jag slutar på min födelsedag. Sen är jag arbetslös, eller arbetssökande om man ska uttrycka det lite finare. Självklart slutar jag inte för att jag inte vill jobba längre, utan för att jag inte klarar av den typ av arbete på grund av mina fötter och min rygg. Men sen då? Vad händer om jag måste opereras igen framöver? Eller om jag inte får ett arbete som passar mig? Jag har ju knappast råd att skola om mig heller, inte som det ser ut nu. Tänk om jag står där sen, utan arbete, utan pengar, å så tröttnar Mario på mig å helt plötsligt står jag där utan att ha någonstans att bo. Det är min värsta tanke, för vem vet tänk om det blir så? Jag vill ju ha ett jobb å känner jag mig själv kommer jag vantrivas att gå hemma om dagarna en längre tid, bara nu under min sjukskrivning så känner jag mig rastlösare än någonsin.

Jag hoppas att allting kommer att lösa sig och jag hoppas att min framtid ser ljus ut. Att jag får ett arbete där jag trivs och kan vara om dagarna utan att ständigt ha ont. Mest av allt hoppas jag att jag får det så fort som möjligt!

Men jag kan ändå inte sluta ställa mig frågan: Vad händer om det inte blir så?


Älskling står å rakar sig...

Ja, i ansiktet alltså - hallå! Vad trodde ni? Det gör han typ bara när han ska hitta på något. Kan det bero på att han ska på "konferans" imorgon? Snacka om skön konferans när den innehåller en massa öl å mat, varför kan inte vi ha sånt hos oss?
Undra just varför han ska göra sig så fin för då, trodde han jobbade med en massa gamla gubbar, eller? - skämtosido!

Sitter å grubblar lite, inte på nått speciellt utan på allt möjligt typ. Ni vet när man har en konstig känsla inom sig, en känsla som man inte vet vad den betyder. Å så sitter man å försöker klura ut det, ni vet? Eller...?

Mario är helt pissed of på mig just nu. Visst har jag skrivit att han har varit det ganska ofta nu? Hm, vi kanske har hamnat i nån sorts ettårs kris? Eller snarare han i såna fall, det är ju inte jag som går runt å iriterrar mig på små saker hela tiden - så som att mattan råkade "skrynkla" ihop sig lite granna eller för att det står en kaffekopp kvar ute på balkongen osv. Små oväsentliga saker som är så lätta att fixa till helt själv. Tänk er om jag skulle gå runt å störa mig på att handuken till fötterna aldrig hängs upp, för att disken står som ett berg eller för att tvätthögen bara blir större & större osv. Nej för jag tar tag i saker, jag gör saker utan att klaga. Bor man tillsammans så är man två som delar på sysslor och inte bara en. Jag menar, det är vell klart som fan att jag hämtar in glasen i vardagsrummet om jag står å diskar - eller hur? Det är ju en självklarhet! Men inte för andra tydligen, istället får man höra: "Hade de legat på diskbänken så hade jag tagit det" eller "du hade inte sköljt av den här tallriken, därför diskade jag den inte".

Okej, nu börjar jag störa mig riktigt hårt! Gah, killar alltså!
- Man kan inte leva med dom & man kan inte leva utan dom!


Bloggtorsken själv.

Hmpf... Tror jag måste sluta blogga så mycket & ofta, allt fler börjar klaga. Men det är ju så kul! Eller hur? Nu har det ju varit mycket bloggande eftersom tävlingen är i full rulle, det är jätte roligt att det är så många som vill vara med föresten.

Imorgon lovade jag min kära vän Mysan (
spana in hennes blogg här) att jag inte ska sitta framför datorn den största delen när hon kommer på besök, men sen kom jag ju på det att finalisterna ska dras imorgon kväll. Så jag måste helt enkelt blogga ändå, sorry Mys. Men istället tänkte jag att hon kunde hjälpa mig med att utse finalisterna, det låter vell som en bra idé eller vad säger nì? Sen beror det ju på om hon vill såklart...

Får lite dåligt samvete, både jämtemot henne & Mario...


Tre ord för hur jag känner mig just nu.

Tom - Ensam - Deprimerad


Where did it go ?

Herre gud vad har hänt med all min kraft? Den är som uppsugen, borta, försvunnen. Men vart, vart har den tagit vägen? Det kan vell ändå inte vara för att jag börjat jobba sju istället för åtta, eller kan det? Så här trött bör man ju inte kunna bli i alla fall, det är en skam! Bara det att inte ens orka träffa någon eller ännu värre orka prata i telefon för att man e så trött, de e fanemig inte normalt! Fan att jag ska jobba imorgon! Hade hellre varit hos min kusin nu med alla släktingar och bara umgåts. Sen hade jag blivit packad, dragit ut med alla å partat hela natten! Men nej, inte de inte. Istället sitter jag här hemma å gör absolut ingenting. Men men, kommer ju tjäna pengar istället för att göra av med dom i alla fall - positivt tänkande Nathalie! Men surt e de ju ändå, jävligt surt!

Skönt med torsdag imorgon, då är det snart helg och det behöver jag verkligen! På lördag blir det mat och party hemma hos mammi - me like it! Då jäklar ska det bli festa av för min del i alla fall å banne mig den som ens försöker förstöra den kvällen!

Nu ska jag ta ett varmt bad och sedan hoppa i bingen å sova. Imorgon får jag bara inte försova mig, vilket jag gjort nu två dagar i rad. Sjukt jobbigt att stressa det första man gör när man går upp, har i alla fall kommit i tid till jobbet - det är huvudsaken.

Dagens fråga: Hur får man tillbaka den kraft man tycks förlorat?




Puss på er & sov gott!

L O V E

Will I ever forget?

Halloj allesammans.

Älskling sover och Dizzie med, själv tänkte jag va vaken ett tag till och bara njuta av lugnet och min musik såklart! Bloggar det gör jag bäst i min ensamhet och inte med sällskap, mitt största exempel är älskling som ofta sitter brevid och suger in varje ord i största hugg när jag skriver. Men han är söt han, mitt hjärta.

Ibland eller som nu, när man för en gångs skull är ensam så kan jag inte hjälpa att tänka på en massa som varit. Det är liksom i min ensamhet som allt sånt kommer igång, därför hatar jag att vara själv. Likadant när jag ska sova och älskling redan somnat, då ligger jag där och tänker å tänker. På allt och ingenting, allt mellan himmel och jord. Kan ta timmar innan jag somnar, tankarna liksom gnager sig fast och vägrar låta mig få glömma dom under några timmars sömn.

Något jag inte kan förstå är hur tiden kan gå så ofantligt fort, i slutet av mars var det tre år sedan våldtäksförsöket. Har inte skrivit något om det, har inte orkat. Har försökt glömma, men ska jag vara ärlig så tror jag att det är omöjligt. Med tanke på att varje gång vid den här årstiden så blir dessa minnen allt mer starka. Drömmarna kommer, tankarna, det där onda och ibland tårarna. Det här är helt enkelt en väldigt känslig del av året, med hemska minnen. Tror inte riktigt jag bearbetat det hela, men frågan är: hur fan gör man det? Hur? För ingen metod kommer ju någonsin lyckas att få mig att glömma det hela, eller hur? Jag kommer ju alltid få leva med det, alltid...

Det är sorgligt hur en människa som man inte ens känner kan sätta såna spår i ens inre, förstöra så mycket.
Jag kommer ihåg hur jag inte hade ork till att göra något, hur jag inte kunde somna om nätterna. Jag kommer ihåg hur jag om och om igen vaknade upp i panik utav mina egna skrik, jag kommer ihåg hur aptiten försvann. Jag kommer ihåg hur rädd jag var för att gå ut, jag kommer ihåg hur min bild av män plötsligt förändrades. Jag kommer ihåg alla dessa tårar, jag kommer ihåg smärtan du gav mig. Jag kommer ihåg ditt hånflin, ja, jag kommer ihåg exakt allt av den kvällen och av mannen som förstörde en stor del av mitt liv, av mitt inre.

Det roliga är att när en sån här sak händer en så blir plötsligt alla ens "bästa vän" och alla ska finnas där för en. Jag kommer ihåg hur falskt allting var, hur genomskinlig allt var. Jag hade mina vänner som fanns där innan - de som alltid funnits där för mig. Jag hade min familj och de som står mig nära. Det var dom som gjorde skillnad, de var dom som stöttade mig och det tackar jag dom av hela mitt hjärta för. Men jag kommer aldrig glömma hur påfrestande det var när såna jag knappt kände började beteè sig som om vi känt varandra hela livet, vissa falskare än andra.

Den jag har att tacka mest är min älskade hund Dizzie, utan henne hade jag inte klarat mig. Hon kom, hon vaktade, hon fanns där vid min sida. Hon gjorde det finaste någon nånsin gjort för mig - hon räddade mig. Hon är och förblir min hjälte - mitt allt! Dizzie mamma älskar dig mest av allt på denna jord

 

 

Mitt allt genom vått & tort - då som nu.

Det är mest det här som kommer upp i min ensamhet, det här och hundra andra tankar. Varför är det så att det är de minnen som vi helst vill glömma som aldrig försvinner? Som alltid dyker upp och vägrar släppa taget? Varför?

Här har ni en dikt jag skrev för tre år sen...



29/3-06
That night, was the worst night in my life. A night I´ll never be going to forget.
My heart is broken, my soul is wounded and it´s all becuse of you.
From the moment that I close my eyes, I remember it all so clear.
The nightmares arrive as I fall into sleep and it wakes me up into the middle of the night.
Always drown in tears, always tremble of fears.
When will it stop, when will it be like it used to ?
This pain is to strong, and I don´t know how long I can go on.




För jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns.

 


De starkaste överlever allt.

Som en sten täppte du till mina lungor och fyllde mitt inre med smärta på det värsta sätt en människa kan göra. Förtränger och hoppas på att det snart går över, tårar hålls tillbaks - jag är stark, jag måste vara stark... Allting kommer att brista, jag vet det innerst inne. Men jag vägrar låta det visas... Varför gör du så här, fyller hela mig med oro. Vart är svaren när man behöver dom som mest? Vart är du när jag behöver dig som mest?


Dålig dag.

Jag är trött, irriterad och arg. Vad är det för sjuk värld vi lever i och vad är det för sjuka människor som fått födas för att göra andra illa? Dessa människor, vilka tror dom att de e egentligen? Kommer hit och tror att man kan bete sig hur som helst, blir så arg. Allt detta ger mig "flashbaks" från så många olika grejer som hänt under de senaste åren. Mycket från våldtäksförsöket som va, då det också var en som bott här i Sverige i en och en halv månad och sedan går och ger sig på oskyldiga människor som han lämnar med ärr för livet.
Tror de verkligen att de kan komma hit och göra vad de vill, bete sig hur de vill? Komma och förstöra en hel ort för att de har problem? Nu när det faktiskt har varit relativt lugnt här i Jordbro och med allt annat runt omkring, nej då ska dessa människor komma och röra runt i grytan och skapa en massa problem. Sen efter allt som hänt med Sebbe. Jag vill inte gå igenom allt detta igen, det tar på en för mycket. Jag vill inte gå runt och oroa mig för att jag när som helst ska få ett samtal om att någonting har hänt med honom eller att han har gjort något. Jag orkar inte gå runt och bära på den oron som jag ständigt om helgerna och kvällarna bär på. Varför kan du inte bara vara den där lugna killen som du en gång i tiden va, han som satt framför datorn och knappt visste va bråk va för nått. Allt va så mycket lättare då... Men det är så att du är mitt kött och blod och oavsett vad så kommer jag alltid att skydda dig även om det skulle betyda med mitt liv. För du betyder så mycket för mig bror och jag älskar dig över hela mitt hjärta.

Det är inte många som vet vad som hänt under åren som gått, det är inte många som vet allt jag varit med om eller allt jag har sett. Men det är mycket, sådant som man aldrig skulle vilja se, sånt som man aldrig skulle vilja få känna som man aldrig skulle vilja vara med om. Jag har mina minnen kvar, även om jag bara vill glömma allt. Men de kommer ständigt att vara där, alltid. Alla slagsmål, alla fyllor, alla poliser, alla otäcka händelser, alla mardrömmar och framför allt alla tårar. Men det är ingen som vet, ingen som ser. För aldrig att jag skulle visa något av det eller prata om det. Det är lättare att vara stark genom att inte visa sig svag. Det är lättare att hålla inne känslor och tårar å ta det när ingen ser. Varför lägga ens egen last på någon annan, nej den får stanna hos mig så som den alltid gjort. Det blir bäst så.

Mer då? Har arbetat hela dagen, sedan varit i handen med Annelie. Efter vart det fika hemma hos mig och sedan ut, skönt med några timmar själv för mig och P2. Har saknat våra stunder tillsammans, med massa kaffe och massa prat.

Inte nog med att jag kom hem irriterad efter allt nu ikväll, jo då hade jimmy kastat min matlåda också. Shit va arg jag blev, men lugnade ner mig efter ett tag. Sen att älskling e sur på mig också gjorde ju inte saken bättre. Förstår att du blir orolig, men de e lugnt. Ska inte lägga mig i nå mer...

Hoppas på en bättre dag imorgon. So long!

My own words.

Jag kommer fortfarande ihåg, hur ska jag någonsin kunna glömma?
Kvällar och nätter som värst, kommer jag kunna sluta drömma?
Den människa som gav mig ett ärr för livet den kvällen, en människa som inget samvete tycks ha.
Det han gjorde, det han ville, det han sa.

Ett hånflin jag aldrig tidigare sett, riktades i mörkret mot mig.
Varför just jag, vad hade jag gjort dig?
En rädsla jag aldrig känt förut, denna panik jag aldrig tidigare behövt handskas med.
Du kanske inte förstår vad du gjorde den kvällen, hur jag led.

Dessa tårar som kommit efter, dessa mardrömmar som förföljer mig varje natt.
Hur mycket jag än försöker glömma, så tycks minnena alltid hinna ifatt.
Denna börda du gav mig den kvällen, har blivit alldeles för tung.
Du så mycket större, jag så liten, så ung.

Över två år sen, men minnen som om det va igår.
Hur kan man säga att tiden läker alla sår?
Min själ är fortfarande trasig och jag frågar mig själv om den någonsin kommer kunna bli hel?
Jag vet att jag inte får tänka så, men ibland känns det som om det va mitt eget fel.

Fel plats, fel dag, fel tidpunkt.
Tidigare den dagen trodde jag aldrig att jag skulle få leva med något så tungt.
En tjejs värsta mardröm, mig det nästan hände.
Efter det va ingenting desamma, mitt liv de vände.

Jag har försökt gå vidare, kämpat på så gott jag kan.
Men de dyker upp, alla dessa jävla bilder från han.
Hur kommer det sig att någon vill ge en människa en sådan smärta?
Hur kommer det sig att någon vill slita itu ens själ och hjärta?

Försöker förstå, men för mig är det svårt.
Har stått ut med så mycket, särskilt lidande och gråt.
Kommer jag någonsin kunna känna den trygghet jag en gång kände?
Kommer jag någonsin komma över det som hände?

Jag längtar till den dagen då jag kan sluta vakta min rygg.
Den dagen jag kan gå ute igen och känna mig trygg.
Då jag inte får panik om någon kommer bakom mig.
Ja, den dagen då jag helt kan sluta minnas dig.



För jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns.

/ N.s

:/

Finner inga ord för hur dåligt jag mår just nu, inte heller för den smärta jag gett dig. Jag är ledsen och förvirrad. Jag vet inte själv vad det är, vet inte varför jag gjorde som jag gjorde. De jag vet är att jag va tvungen, att jag måste vara säker på hur jag vill ha det och på vad jag känner. Vill kunna ge dig en bättre förklaring, det är du värd. Men tyvärr så har jag ingen, det ända jag kan säga är att jag e dum i huvet och splittrad. Förlorad bland blandade känslor, utan att veta vad jag ska göra. De gör ont inom mig me och du kommer alltid betyda mycket för mig. Men de är inte rätt varken mot dig eller mig att fortsätta när ja känner som jag gör. Sen kanske de här blir mitt största misstag hitills, men de får jag ta i såna fall. Vill bara att du ska veta att jag inte ville att det skulle bli så här och att allt jag sagt innan har jag menat. Förlåt än en gång...

Tidigare inlägg

Blogg listad på Bloggtoppen.se
bloglovin
Personligt
Vardagsbetraktelser bloggar
Personligt
BloggRegistret.se