Hund högg våldtäksman i skrevet

Ja så stod det på lösedlar och artiklar runt om i landet efter den där hemska onsdagsnatten i mars 2006.
Vet ni vad jag gjorde nyligen, för första gången i mitt liv ensam? Sökte runt på internet, kollade igenom de gamla artiklarna och kollade igenom lite av det folk skrivit. Vissa förstår jag inte hur dom tänker, andra verkar som om dom visste exakt hur allt gick till (även fast de i själva verket inte har nån aning) å så har vi dom som skrev positiva saker. De glädjer mig att det positiva övervägde det negativa. Bara hur nån kan påpeka att hunden kommer att avlivas för att den skyddade sin ägare, hur dum får man vara egentligen? Hade inte hon varit där så hade jag fått leva med ännu värre minnen från den kvällen än jag redan har. Hade det ens gått så lång att de nämt det, då hade de fanemig fått ta med mig i fallet också! Hon gjorde bara det en trogen hund gör, skyddar sin ägare! Inte fan va det vell vårat fel att den där idioten hoppade på mig eller hur? Att han försökte slita av mig kläderna, att han slickade mig i ansiktet, att han taffsade? Inte var det vell hennes fel att han sparka till henne så hårt vid revbenen så att hon skrek till av smärta å flög åt sidan? Eller var det? Vi kanske får skylla oss själva bägge två? Nej men då så! Även fast hon fick en riktig smäll så attackerade hon igen! Varför? Jo för att rädda mig, för att hon kände min oro, min rädsla. Men det hon inte kände av var min rädsla som bara växte å växte för varje sekund över att han skulle skada henne, göra henne ännu mer illa.

Ingen av er vet exakt vad som hände den kvällen, det gör bara jag och det är med dessa minnen jag tvingas leva vidare med. Utan att kunna få bort dom, utan att veta att jag aldrig kommer glömma den där kvällspromenaden. Jag kommer få leva med det i resten av mitt liv, med mardrömmar och att titt som tätt se hans vidriga hånflin. Jag kommer inte kunna sova vissa nätter, som denna på grund av honom. Jag kommer alltid behöva få se mig bak om ryggen en extra gång, kämpa för att inte få panik så fort nån dyker upp bakom mig.

Sedan vill jag bara få er att förstå att oavsett vad du har för hund så kan ändå dessa psykiskt sjuka människor hoppa på en. Så att ha en hund är ingen garanti till säkerhet, oavsett om det för vissa kanske uppfattas så. Jag hoppas verkligen att alla tjejer/flickor/kvinnor är försiktiga, för tyvärr är det något som vi behöver vara i dagens samhälle. Jag önskar ingen människa på denna jord det som hände mig, ingen! Jag kan inte beskriva med ord över hur glad jag är att jag hade min bebba där, men även om han inte lyckades helt... Så lyckades han ändå förstöra en del av mig, en del av mitt liv och jag hatar honom för det!



När jag behövde dig som mest så fanns du där.


Några av alla kommentarer jag hittade.



En hemlighet.

Jack Vreeswijk är Gudfar till min
                     lillebror.

Yes, det är faktiskt helt sant. Det var en mycket nära vän till min pappa, men han och Jack kom ifrån varandra för bra många år sen. Sen dess har vi inte hört någonting, men idag hittade jag faktiskt hans hemsida. Så jag skrev ett inlägg i hans gästbok, så vi får vell se. Tänkte att det kunde vara kul för Sebban att träffa honom och för farsan med. De är på tok för länge sen!








I`ve got a secret.

Jag kan inte sova ensam efter en skräckis.

Det är helt sant - tyvärr. Men jag vågar verkligen inte sova själv efter att jag sett en skräckfilm, det går bara inte! Inte blir det bättre av att jag är jätte duktig på att skrämma upp mig själv till max heller. Kommer ihåg för ungefär ett år sen, jag hade kommit hem ganska sent och satte mig å kolla på nån skräckfilm på tv tusen. Eftersom jag kollade själv så stängde jag av efter halva, gick sedan in i mitt rum å skulle lägga mig. Men det gick inte, jag va så jävla rädd å trodde att varje skugga eller ljud som lät kom från en psykopat som snart skulle komma å jaga mig med kniv. Så tro det eller ej, men jag gick faktiskt in till mammi å la mig. Hah, 19 år å sover med mamma. Men så är det, har man en rädsla för nått så har man. En gång ringde jag även till min lillebror mitt i natten å grät, men då hade jag ioförsig drömt värsta mardrömmen. Det slutade i alla fall med att han fick komma å sova med mig för jag va helt förstörd. Som tur hade jag en 180 säng då, så man fick plats utan problem. Tänk va, vilken underbar familj jag har som alltid finns där för mig i alla lägen. Det är sjukt hur mycket jag älskar dom!


Min hemlighet!

 Jag hamnar ofta i bråk!

Jo, det är sant. Men det roliga är att det har aldrig varit jag som startat dom. Inte en endaste gång! Utan det har handlat om svartsjuka brudar som trott att jag är någon man kan trampa på hur som helst - någon som tar skit. Eller snubbar som tror att de kan behandla tjejer hur dom vill, som tror det är okej att säga jävla hora, fitta, slampa osv bara för att man dizzat dom. But hell no! Sen har det varit för att skydda andra, så som min kaxiga snorunge till lillebror eller nära vänner.

Jag har aldrig heller förlorat en fight, aldrig! Kan säga så här att det tar lång tid innan någon kan göra mig riktigt förbannad, men när det väl händer då ser jag bara svart! Adrenalinet tar över och jag tappat fattningen helt. Vissa har därav trott att jag har adhd eller damp, haha - keep on dreaming. Jag blir bara arg, som alla andra. Bara det att folk inte tror att jag är så pass stark som jag är - för det är jag faktiskt! Men som sagt, jag skulle aldrig ge mig på någon som inte gjort något - aldrig! Jag undviker hellre slagsmål än att starta dom, för helt ärligt så hatar jag bråk. Ända gången jag ger mig in i en fight är alltså om någon hoppar på mig eller om det gäller någon som står mig nära. I dessa lägen backar jag aldrig!


Blogg listad på Bloggtoppen.se
bloglovin
Personligt
Vardagsbetraktelser bloggar
Personligt
BloggRegistret.se